IKEA Museum
presenterar

Efter intensiva år av expansion på 1970-talet drabbades IKEA av svår växtvärk. En mängd nya varuhus hade öppnats i Europa och antalet anställda ökade explosionsartat. Samtidigt hade själva organisationen knappt utvecklats sedan 1960-talet. Kommunikationen haltade, kostnaderna skenade medan kvaliteten sjönk. Oljekrisen var bara grädden på moset. Nu krävdes en kraftsamling innan det var för sent.

Före 1989 var produktionen bakom järnridån en grundbult i den långsiktiga inköpsstrategin på IKEA. Hit sökte sig Ingvar Kamprad redan på 1960-talet när han bojkottades av svenska möbelfabrikanter och den svenska möbelbranschen i stort. I planekonomier som Polen fanns råmaterial till låga priser och statligt ägda fabriker med stor kapacitet och behov av att göra affärer med väst, då östvalutor inte kunde användas i väst eller växlas till dollar. IKEA gjorde stora investeringar i nedslitna fabriker, installerade maskiner och reservdelar och byggde kompetens. Så vad hände när järnridån plötsligt rasade?

I mitten av 1990-talet skakades IKEA av anklagelser om barnarbete. Företaget var då världens största möbelhandel med nära 100 varuhus i 17 länder och produktion i 70 länder. I takt med framgångarna hade också mediegranskningen av IKEA ökat. Avslöjanden om barnarbete skulle leda till en ny kompass, samarbete med UNICEF och Rädda Barnen samt uppförandekoder kring allt från barnarbete till miljöpåverkan.

När IKEA öppnade sitt första varuhus i Stockholm sommaren 1965, var det Europas största möbelaffär. Det var stort, det var fint, men inte speciellt välfungerande. Man kan faktiskt säga att det inte var förrän varuhuset brann fem år senare som IKEA verkligen fick fart på varuhuskonceptet. Vägen dit kantades av små färgglada plastbollar, proggaffischer och ett välkänt museum i New York. Men det började med en kung i ett lerigt dike.

På IKEA ska det finnas något för alla smaker. Men hur gör man för att skapa ett varierat utbud av produkter? En del av svaret hittar vi i ett blommigt mönster från 1990-talet.

Det visade sig att Ingvar Kamprads experiment att sälja möbler fungerade bra. Så bra att den traditionella möbelbranschen kände sig hotad av rebellen från Småland. Priskrig utbröt, bojkotter inleddes och konkurrenterna tog till alla trick i boken för att stoppa IKEA.

Ingvar Kamprad älskade misstag, så länge man lärde sig något och inte gjorde om dem. ”Det måste få vara tillåtet att göra fel. Det är alltid medelmåttan som är negativ, som ägnar tid åt att bevisa att man inte hade fel”, skrev han i En Möbelhandlares Testamente 1976. Ingvar menade att rädslan för att göra fel var ”all utvecklings fiende” och ”byråkratins vagga”.