IKEA föds!

Ingvar Kamprad var en synnerligen energisk 17-åring när han registrerade firman IKEA. Den var uppkallad efter honom själv, gården han bodde på och den socken han kom från – Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd. Och det var just på gården Elmtaryd som mycket av verksamheten pågick. För när Ingvar flyttade till Göteborg för att börja på handelsgymnasium fick mamma Berta och pappa Feodor rycka in.

Om man ville bli en framgångsrik affärsman gällde det att försöka klura ut det enklaste och mest kostnadseffektiva distributionssättet från fabrik till kund.

Ingvar har själv hävdat att han inte var en speciellt lysande elev på gymnasiet, men när han lyssnade på föreläsningarna om taylorismen slogs han av något som kom att bli avgörande. Han noterade att de största ansträngningarna inom kommersiell verksamhet fokuserade på effektiv produktion. Men väldigt lite på distribution. Eller inte alls egentligen. Det var som om rationaliteten som fanns i produktionsanläggningarna plötsligt försvann när en vara väl var producerad. Distributionen blev slö och ineffektiv – gammaldags. Varför? Ingvar trodde själv att det var under dessa lektioner på handelsgymnasiet i Göteborg som han bestämde sig för att hans framtid låg i distribution. Om han ville bli en framgångsrik affärsman gällde det att försöka klura ut det enklaste och mest kostnadseffektiva distributionssättet från fabrik till kund. Mellan lektionerna satt Ingvar i skolbiblioteket och läste export- och importannonser i handelstidningarna. Visst kunde väl även han importera varor från utlandet? Sagt och gjort, snart knåpade han ihop brev på knagglig engelska till olika tillverkare och började importera.

De kommande fem åren, med start sommaren 1943, blev fullmatade för Ingvar. Efter studierna i Göteborg arbetade han en kort period som kontorist för att sedan göra militärtjänstgöring i Växjö. Samtidigt började hans verksamhet växa. För att kunna fortsätta driva företag under värnplikten charmade han till sig nattpermission, vilket gjorde det möjligt för honom att jobba från ett hyrt kontor på stan. Här satt han kvällar, nätter och helger. Dubbelarbetet fortsatte när han senare gick officersutbildningen på Karlberg i Stockholm.

Vad var det då han sålde? Som liten grabb krängde han tändstickor och fisk han fångat i sjön Möckeln. Senare blev det julkort, fröer, pennor, plånböcker, nylonstrumpor och smycken. Han provade också att importera skor och cigarettändare från Schweiz. Till slut kom han fram till att den mest kostnadseffektiva distributionen fanns bland pennor. Direkt från pennfabriken till kunderna, som bestod av tobaksaffärer, urmakare, pennbutiker, bokhandlare och lanthandlare. Ingvar kommunicerade med kunderna via små broschyrer, säljbrev och prislistor där tonen ofta var öppenhjärtig. Han gjorde även personliga besök och hade lätt att knyta kontakter med sitt öppna och glada sätt. Kundvård hade han lärt sig tidigt, från när han som liten grabb hamrade ner sitt kundregister på skrivmaskinen hemma på gården. Det var fortfarande landsbygdens folk som var målgruppen. Människor vars vardag han var väl förtrogen med. Människor som hade vuxit upp med tunna plånböcker, där varje sparad krona räknades.

Trots framgångar under 1940-talet, framför allt med pennor och klockor, ledde Ingvars ungdomliga naivitet även till en del dåliga affärer. Vid ett tillfälle träffade han en affärsman i Göteborg som sålde en enkel men bra kulspetspenna för endast 2,50 – ett fantastiskt inköpspris! Ingvar planerade i sin tur att sälja dem till sina kunder för 3,95 – även det ett mycket bra pris eftersom liknande pennor kostade hela 15 kronor. Men vid leverans visade det sig att pennornas inköpspris hade stigit till fyra kronor, alltså blev det en förlust på fem öre per såld penna. Att misslyckas och lära sig av det är idag en viktig del av företagskulturen på IKEA, men där och då, på väg hem från Göteborg, satt Ingvar tårögd med några hundra pennor han skulle behöva sälja med förlust. De hade ju skakat hand på det lägre priset, men trots det hade han blivit lurad. I längden visade det sig dock att Ingvars pennaffärer var så lyckade att de la grunden för hans framtida verksamhet. Att han blev generalagent för det franska företaget Etablissement Christian och deras Evergood-pennor, samt började sälja till specialistbutiker, bidrog bland annat till framgångarna.

Men ingenting kommer som bekant gratis i livet. När vi läser Ingvar Kamprads affärskorrespondens från 1940-talet blir det tydligt hur mycket arbete det krävdes för att få till rätt kvalitet på de kulspetspennor han köpte in. Han upplevde också att byråkratin kring importlicenser var problematisk, för att inte säga omöjlig. I hopp om att hitta en bättre lösning började Ingvar tillsammans med en leverantör ta fram en egenproducerad kulspetspenna. Men när han bara lyckades sälja 300 exemplar av denna, konstaterade han torrt att det knappast kunde kallas för succé.

I slutet av 1940-talet hörde Ingvar talas om att hans värsta konkurrent – Gunnars fabriker i Alvesta – har börjat sälja möbler med framgång. Ingvar hade vid det här laget konstaterat att hans framtid inte låg i pennförsäljning. Men möbler, det skulle kanske vara något att satsa på? För er som ännu inte har varit i Småland och sett sjön Möckeln omgiven av tät småländsk skog, kan vi berätta att det var en plats med många små möbelindustrier. Nästan hela Småland befolkades av skickliga möbeltillverkare. Så steget från importerade pennor från Paris till trämöbler från Småland var egentligen helt logiskt. Möjligheten låg ju där – precis framför Ingvar, i hans barndoms skogar.